Före riksdagsvalet i vår fick vi läsa att alla riksdagspartier flyttat vänsterut på den politiska kartan. Det största steget gjorde ändå SFP, något som förklarar partiets ageranden nu under det senaste halvåret. 

I början av Sipiläs regeringsperiod hade SFP lite svårt att ställa sig kritiskt till Centern som traditionellt stått dem ganska nära i de flesta frågor. Dessutom sitter de båda i ALDE-gruppen i EU-parlamentet. Efter att ha fått orientera sig lite så fann SFP sin identitet i oppositionspolitiken: Det svenska språket – vilket kanske ändå inte var någon överraskning. Efter det handlade resten av oppositionsperioden om hur Sipilä & Co försöker utrota finlandssvenskarna från vårt land. Narrativet var naturligtvis draget helt ur hatten och det var svårt att hitta konkreta belägg för synsättet, ända tills 12 centralsjukhus gavs fulljour i den nya Sote-reformen, och Vasa blev utan. Ja, då blev Sipiläs ambitioner obestridliga – påstods det. 
Det var början på SFP: s nya billiga oppositionspolitik, där meningsmotståndare tystades ned eller stämplades som understödjare av dåvarande regerings högerpolitik, ifall de ens frågade vad fulljour i praktiken betyder eller om vi har råd att upprätthålla ett sådant sjukhus. Denna fars blandat med billiga vallöften styrde svenska folkpartiet längre vänsterut och efter valet blev det naturligt att ställa sig i samma gäng som SDP, Vänstern och De Gröna. 
Regeringsprogrammet hade knappast någon betydelse, för vallöftena om förhöjd studiepenning eller en miljard mera till utbildningen blev ju inte av. Inte heller några direkta åtgärder för att höja sysselsättningsgraden fanns med i det nya regeringsprogrammet. Denna gång räckte det med att Rinne skriver fulljour ovanför dörren på Vasa centralsjukhus och folktinget ges 198 000€ mera i statsbidrag. Voilá, och så förs värdeliberal vänsterpolitik i vårt land i fyra kommande år som stöds av de ”borgerliga” SFP.

Det finns två sätt att tolka utvecklingen som skett inom SFP. Det första sättet är att tänka att SFP skulle ha gått med på ett så socialistiskt regeringsprogram som detta, bara för att de fick fulljouren och lite till. Är SFP så ryggradslöst? Det vill jag inte tro. Därför måste förklaringen vara det andra alternativet: Att SFP har på riktigt tagit ett stort kliv åt vänster under tiden som Anna-Maja Henriksson varit vid rodret. 
Efter denna veckas händelser finns det bara mera belägg för den andra förklarningen. De Gröna förhöll sig ytterst skeptiskt till Rinnes agerande i händelserna kring Postens ägarstyrning och Centern uttryckte direkt misstroende. Men för SFP har allt bara varit frid och fröjd, inget som helst att kritisera statsministern för, som för övrigt då plötsligt upphörde att vara statsminister. 

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *